Denna gång valde jag två nya filmer, True Grit och den sista Harry Potter-filmen – Harry Potter och dödsrelikerna del 2.

True Grit såg jag på båten påväg till Gotland när jag, grisen och co skulle på semester. Den var helt FANTASTISK!!! Jag blev sååå impad av 14-åriga lilla Hailee Steinfelds rollprestation. Hon ser ut som den där lilla tjejen med flätorna i Lilla-huset-på-prärien och har så mycket talang i sådan ung krop och jag förstår nu varför hon blev oscarsnominerad, även om hon var lite väl jobbig ibland… Hon pratar oavbrutet i filmen. Jeff Bridges var stjärnan enligt mig, i vissa av hans scener blev jag så berörd att jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna. Vilken värme, utstrålning och hjärta den mannen förmedlar, även om han ilband var en riktig mansgris. Filmen handlar kort och gott om en ung tjej (Hailee Steinfeld) vars pappa blivit mördad och hon vill ta fast mördaren, tar saken i sina egna händer blott 14 år gammal och går till polisen (Jeff Bridges) själv. Hon ordnar pengar, ger aldrig upp och sktier i att USA var ett otroligt mansdominerat land på den tiden. Girlpower-times! Hennes viljestyrka är så inspirerande, detta med skyldighet att som det äldsta barnet, ta hand om mamma och lillebror/lillasyster om pappa går bort – är så fint. Det känns som att det var mer vanligt att pojken tog hand om familjen. Vill inte skriva så mycket mer för ni borde verkligen se den. När jag satt i biosalongen insåg jag även 2 saker, soundtracket är riktigt bra och det var längesen jag såg en bra amerikansk western-aktig film.

Sista Potter-filmen var väl som man tänkte sig. Lebbiga figurer, pampig musik och en Potter nära att dö hela tiden. Den var bra men ärligt talat ser jag ingen skillnad på denna filmen eller den förra. Eller den förförra. Det är liksom samma sak hela tiden, om man inte sett böckerna som jag inte gjort, så fattar man inte riktigt handlingen i filmen oavsett om det gått en timme eller två timmar. Man ser lika mycket ut som ett frågetecken och tar bara emot alla bilder och effekter och känner sig helt matt efteråt. Det är mäktigt att Harry Potter har blivit så stor och en eloge till alla människor som står bakom men jag tror jag skulle tycka filmerna var bättre om jag hade läst böckerna först, har bara läst ettan och tvåan och det var så längesedan att jag knappt kommer ihåg nåt… Den bästa Potter-filmen var nog den förra ändå. Den kändes mogen, inte lika mycket action utan ganska stilla, med djup och melankoli. Väldigt fin faktiskt, fick lite Twilight-vibbar utav den. Potter-fans är säkert ledsna att allt är slut men det är faktiskt inte jag.