”You are waiting for a train. A train that will take you faraway…”

Inception är lysande. Christopher Nolan som tidigare regisserat filmer som Memento och grymma The Dark Knight gör nu Inception som handlar om drömmar och hur man kan påverka dom på olika sätt. Det är filosofiskt och psykande och får oss att ställa frågor som, ”Vill vi hellre leva i verklighet än i en drömvärld?”, ”Hur långt kan vi gå i drömmen?”. Tidsperspektivet blir avgörande, nästan livsavgörande då tiden går långsammare i drömmarna än vad det gör i det verkliga livet. Leonardo Di Caprio spelar Dom Cobb och gör det med en sådan trovärdighet att jag nästan rös stundtals. Och Marion Cotillard som Mal är så bräckligt och vackert att hon borde bli mästare på närbilder med tårar ögonen. Jag är svag för obehagliga, tunga scener med mycket skrik, extremt höga stråkljud och tårar som aldrig tar slut som här i Inception. Smärta, melankoli och vetenskap går hand i hand i denna film och allt detta gör att jag gillar den skarpt. Den är sjukt lång men för första gången tycker jag att en lång film verkligen behöver var såhär lång. Handlingen är rätt krånglig då den innehåller mycket vetenskap om hur man genom drömmen ska försöka gå in och ta en ide från någons huvud för att sedan plantera in den i någon annans huvud osv… Det är i princip det som betyder Inception och detta gjorde mig tokförvirrad och dum eftersom det låter så  overkligt men samtidigt logiskt på samma gång… Förstår ni vad jag menar? Generellt sett så var det mycket hög klass på filmen, kanske något för mycket pang pang och våld på slutet. Men fotot var så snyggt och skapade en spänning som kändes att man gick som på nålar för att explodera av adrenalin vilken sekund som helst. Det är den känslan Inception ger. Och Ellen Page var supersöt i sina indie-inspirerade kläder och dockhår. Detta är en film ni måste se!